Publicerad: 2010-06-29 21:28
Jag vill bara meddela er att jag tyvärr inte kan blogga mer först på torsdag igen.
Jag vet inte om någon utav er kanske minns att jag länge pratat om en viss överraskning. En överraskning som dragit ut på tiden i en halv evighet? Minns ni?
Det är i alla fall på grund utav den överraskningen som bloggandet tyvärr kommer att utebli men det är ju trots allt goda nyheter. Det innebär ju att överraskningen nu är mycket, mycket nära. När den är klar är bloggen nämligen tillbaka!
Håll ut mina kära! Ni kommer förmodligen att älska det!!!
Puss & Kram!
/M.
Publicerad: 2010-06-24 20:02
Det är äntligen sommar. Jag sitter ute i trädgården denna sköna sommarkväll. Framför mig har jag en svart liten dosa som med hjälp av en bildskärm visar mitt lilla barn som ligger i sin säng och sover. Det ser så mysigt ut där hon ligger. Hon kramar om sitt gosedjur, drar lite i täcket ibland. Jag kan inte sluta titta på skärmen och jag kommer på mig själv med att sitta och le sådär fånigt.
På samma sätt brukade jag le när jag jag yngre. När jag låg hemma i min säng och mobilen pep. Jag hade fått ett sms av killen som jag var kär i och det pirrade i hela kroppen. Jag svarade på sms:et och sen kunde jag ligga och titta på det meddelande jag fått ifrån honom. När jag låg där och tittade så log jag alltid sådär fånigt. Då visste jag att jag var kär. Trodde jag då.
Jag vet inte hur många gånger jag legat sömnlös om nätterna och gråtit över spilld kärlek. Pojkvänner som varit otrogna och gjort slut, obesvarad kärlek och svek. Tänk om jag då hade vetat vilken kärlek jag skulle få uppleva den dagen jag blir mamma. Hade jag vetat det hade jag inte spillt en enda tår.
Jag och min dotter är oskiljaktiga. Jag tittar på skärmen och längtar efter morgondagen. Jag längtar efter att se hennes glittrande ögon lysa mot mig. Jag längtar efter hennes stora, nästan helt tandlösa leende. Jag längtar efter att se hennes pyttesmå armar sträcka sig upp emot mig för att meddela att "nu mamma vill jag vara hos dig". Det är gränslös kärlek. Det är äkta.
Bakom vår soffa finns ett fönster. Filippa älskar att stå på mina lår, luta sig mot min axel och titta ut genom fönstret. Där kan hon titta på träden som blåser och fåglar som flyger förbi. Plötsligt rycker hon till. Hon kastar sig nästan bakåt. Sträcker ut armarna, en hand på vardera av mina axlar. Vi står ansikte mot ansikte. Hon tittar mig djupt in i ögonen. Hennes stora kloka ögon lyser av kärlek. Hon öppnar munnen och ler sådär stort som bara hon kan. Hon drar in hakan en aning och ser riktigt busig ut. Ger iväg ett glädjetjut och tar sats allt vad hon kan. Hon borrar in hela sitt ansite mot mitt. Gnuggar sin näsa emot min, biter mig lite lätt i hakan och så sträcker hon på armarna igen. Tittar på mig med sina glittrande ögon och så skrattar hon. Varje dag ger hon mig denna underbara stund och mitt hjärta smälter varje gång. Jag tittar på henne, skrattar av lycka och kärlek. Kramar om henne hårt, pussar hennes kind och viskar i hennes öra:
"Min vackra älskade bebis. Aldrig kommer jag att älska något så som jag älskar dig"...
Puss & Kram!
/M.
På bilderna. Mitt allt...
Publicerad: 2010-06-21 18:58
Jag satte mig på tunnelbanan för att bege mig hem efter en dag på stan. Rean har börjat och jag passade på att köpa mig lite nya kläder. Kroppen är inte den samma efter graviditeten så det behövs en uppdatering.
Jag rullade som vanligt min vagn med försiktighet. Jag granskade varje människa och dömde dom till mördare, psykopater och självmordsbombare bara av en blick.
Även fast bilen är lagad och åter hemma på parkeringen åker jag kommunalt in till stan. Jag lärde mig en nyttig läxa under min period som billös.
Jag trotsar min bacillskräck och sätter mig på sätet, jag till och med håller i handtaget för att kunna luta mig över Filippa och gosa. Hon skrattar åt mig. Hennes nakna tandkött ler emot mig och jag blir varm i hela hjärtat. Övriga resenärer tittar med glädje i sina ögon. Dom gör ljud och grimarser, Filippa gör glädjetjut tillbaka och charmar hela vagnen. Jag släpper henne inte med blicken för om jag gör det kan ju någon komma och ta henne.
Plötsligt kommer det fram en tjej. Hon har fula kläder på sig och en tatuering i ansiktet. Hon ställer sig framför oss och ber vänligt om ursäkt att hon stör. Hon är hemlös och vill in på ett härbärge över natten och frågar om jag har ett litet bidrag som kan hjälpa henne.
Jag tittar upp på denna sargade tjej. Det finns inget liv i hennes ansikte. Hon har en svart och tom blick. Jag vill så gärna hjälpa henne. Jag vill så gärna ge henne en hundralapp så att hon ska få mat i magen och kanske tak över huvudet för en natt. Samtidigt vet jag att hon kommer ta min hundralapp och fortsätta leva det liv hon lever. Hon kommer köpa alkohol eller droger för pengarna och skada sig själv ännu mer.
Jag ler snällt mot henne. Förklarar att jag tyvärr inte har några kontanter. Önskar henne lycka till. Hon tittar på Filippa. Filippa ger henne ett glädjetjut och tjejen ler. Hon tittar på mig:
"Vilken härlig baby du har. En alldeles underbar liten tjej". Så kliver hon av.
Jag får ont i hjärtat. Jag tittar på Filippa och blir ledsen över det öde som denna tjej gått till mötes. Jag tänker att för en tid sen satt hon själv och gav främlingar glädjetjut. Allt i livet var lycka. Det var då det...
Puss & Kram!
/M.
På bilden. Min dyrbara skatt sitter själv mest hela tiden. Hon gör mig så stolt...
Publicerad: 2010-06-17 08:40
Det här med vem som ska göra vad och när är säkerligen en klurig fråga i alla familjer. I vår familj har det fallit sig ganska naturligt att jag sköter både hushåll och barn, Eric jobbar ju.
Tidigare har jag inte sett det på något annat sätt än just så. Eric jobbar på sitt jobb, han måste vara utvilad och få sova hela natten. Han har inte sagt emot. Han har snarare utnyttjat situationen och använt frasen "Men älskling jag jobbar ju" som något slags frikort till att slippa annat. Jag har känt mig så dum som har gått på det här elendet i snart 6 månader!
Filippa har varit alldeles fantastisk och det är inte många sömnlösa nätter jag haft under detta halvår. Men när det väl varit så att hon krånglat på natten har jag varit där snabb som en vessla. Jag har klivit upp och tagit ut henne från sovrummet fort som bara den för att inte Eric ska vakna. Ni vet, han ska ju till jobbet. Jag har fått henne att somna om igen i vardagsrummet och sedan försiktigt burit henne in till sin säng.
Nu har det varit två nätter i rad som varit riktigt jobbiga. Filippa har vaknat och varit pigg vid alldeles orimliga tidspunkter. Hon ligger och skrattar, stoltserar med att hon lärt sig klappa händerna och vill absolut inte varken äta eller sova. Hon vill helt enkelt bara leka. Jag själv är inte lika road efter två timmars sömn och ett uppehåll på 4 timmar för att sitta och vagga sängen i hopp om att hon snart somnar.
Hade detta varit för några veckor sedan hade jag gått upp. Jag hade burit ut henne till vardagsrummet och låtit henne leka tills hon somnar av ren utmattning. Då hade jag försiktigt smugit in i sovrummet igen och själv somnat om. Nu sitter jag istället som en zombie på sängkanten, vaggar sängen så att jag själv somnar, vaknar när huvudet faller ner och så sitter jag, i flera timmar. Jag orkar inte ens hyscha längre för att hon inte ska skratta så högt. Vi kan ju faktiskt råka väcka han som ska jobba.
Varför i hela fridens namn är det så? Varför är det den som jobbar på ett "riktigt" jobb som ska få sova alla nätter? Vad är det för slags frikort dom har? Egentligen borde det ju rimligtvis faktiskt vara tvärt om. Jag kan ju inte sova under dagen som de flesta killar verkar tro. Jag måste vara utomhus med mitt barn, se till att hon får frisk luft i sina små lungor, se till att hon träffar andra barn som hon kan leka med, jag måste storhandla, laga mat, städa, diska, tvätta, och någonstans här emellan ska jag hinna ta hand om mig själv också. En dusch, borsta tänderna, klä på mig kläder och faktiskt äta mat också. När i hela fridens namn finns det tid till att sova?
Eric däremot. Det är inte så att han jobbar som busschaufför och måste vara pigg och alert hela dagarna för annars är det ren livsfara. Han kan ju vara på krogen en halv natt utan att klaga dagen efter. Han åker dessutom både buss och tunnelbana till jobbet vilket ger honom två extra tillfällen att få slumra till lite. Väl på jobbet sitter han ju bara på samma stol hela dagen. Hur jobbigt kan det vara?
Ja ni hör ju själva vem det är som behöver få sova här. Tänk att jag låtit mig luras så länge. Att jag inte sett hans smarta plan tidigare. Men nu är det slut. Jag var smartare, men fortfarande för snäll. Imorse fick han gå upp med Filippa halv åtta. Jag hade inte hjärta att väcka honom tidigare. Jag hade hoppats på att få sova någon timme till men det gick inte.
Istället låg jag där i sängen, alldeles ensam och log för mig själv. Jag lyssnade till deras röster utanför. Eric tror att Filippa fortfarande är nyfödd. han tror att hon ligger kvar där man lagt henne. Jag hör hur han lägger henne på hennes matta för att sedan gå in i badrummet och hämta tandborsten. När han kommer tillbaka ut säger han förvånat "Men lilla gumman vad gör du där borta? Du ska vara på din matta" så lyfter han tillbaka henne och så håller det på. Det dröjer inte länge före han smyger in igen. Han lägger Filippa bredvid mig på sängen och säger försiktigt att han måste göra sig iordning för att gå till jobbet.
Jag och Filippa tittar på varandra med trötta ögon. Vi ler mot varandra, gnuggar våra näsor ihop och borrar in oss under täcket. Det är då jag inser att det faktiskt inte alls är jag som är lurad. Jag vill inte byta med någon människa i hela världen. Tänk vilken tråkig vardag. Att bara sitta på samma stol precis hela dagen. Det minsta jag kan ge honom är sömn på natten...
Puss & Kram!
/M.
På bilden. Trötta men lyckliga tjejer...
Publicerad: 2010-06-16 18:46
Vet ni vad? Jag tänker gå och lägga mig redan nu. Filippa somnade för natten kl. 19.30 vilket verkar vara hennes nya tid. Just idag passar den mig utmärkt för natten som var fick jag inte sova många timmar. Närmare bestämt fyra stycken. Och inte var dom på rad heller. Jag behöver nog inte ens förklara för er att jag är totalt slutkörd idag.
Jag var i alla fall så klar i skallen att jag kom på den alldeles utomordentliga idéen att överlista min lilla kladdmaja...
På bilden. Bebislycka.
Vad säger ni? Var det inte smart?
Puss & Kram!
/M.
