Plötsligt kommer det fram en tjej. Hon har fula kläder på sig och en tatuering i ansiktet. Hon ställer sig framför oss och ber vänligt om ursäkt att hon stör. Hon är hemlös och vill in på ett härbärge över natten och frågar om jag har ett litet bidrag som kan hjälpa henne.
Jag tittar upp på denna sargade tjej. Det finns inget liv i hennes ansikte. Hon har en svart och tom blick. Jag vill så gärna hjälpa henne. Jag vill så gärna ge henne en hundralapp så att hon ska få mat i magen och kanske tak över huvudet för en natt. Samtidigt vet jag att hon kommer ta min hundralapp och fortsätta leva det liv hon lever. Hon kommer köpa alkohol eller droger för pengarna och skada sig själv ännu mer.
Jag ler snällt mot henne. Förklarar att jag tyvärr inte har några kontanter. Önskar henne lycka till. Hon tittar på Filippa. Filippa ger henne ett glädjetjut och tjejen ler. Hon tittar på mig:
"Vilken härlig baby du har. En alldeles underbar liten tjej". Så kliver hon av.
Jag får ont i hjärtat. Jag tittar på Filippa och blir ledsen över det öde som denna tjej gått till mötes. Jag tänker att för en tid sen satt hon själv och gav främlingar glädjetjut. Allt i livet var lycka. Det var då det...
Puss & Kram!
/M.
